Nu ska jag decka en stund till. Ha det gott mina vänner :)

Ett till fodral. Närmare till att äga en hund än så här kommer vi inte just nu.

Vi har döpt honom till Alfred, visst ser det ut som en Alfred? :)

Här på bilden har vi ännu ett exempel på att saker jag förkastat, saker som jag inte har velat titta på, saker som har fått bo i gömmor en lång tid helt plötsligt plockas fram och fungerar för mig igen :)) Lampan var en sådan sak, den fick bo i rummet där ingen annan än jag och Henrik får gå in i. Vår "Walk in closet". Det är som att någon stoppat en bomb full med kläder, kastat in den och sprungit för sitt liv.

50 kr fyndade jag denna för, för jätte längesedan på en loppis i Motala.

Nej nu ska jag snart ta tag i mig själv och bege mig ner på stan för lite påskliljor och annat jox. Hade tänkt att försöka mig på lite påskpynt idag. Ser att många redan smygstartat så jag ska inte vara sämre. Hoppas jag ;)

Åh, härliga härliga lördag! Som jag såg fram emot stros i solen och en lunch på IKEA. Det är nog bland det bästa jag vet!



En härligt krispig sallad fick det bli. Gud så god den var, det syns väl =)


Som tradition så brukar jag och Henrik alltid oavsett vad vi ska äta köpa en utav IKEAS apptitretare som består av något slags mörkt bröd och skagenröra. Mumsigt värre. Men nog är det mer än en aptitretare alltid. Jag blir nästan mätt av en sådan där jag.



Ingen lunch på IKEA utan en bulle och kaffe för 5 kr efter maten ;)



Ikväll har vi mumsat på tacolasagne (Henrik har tjatat i flera veckor nu) och idag var jag för trött för att protestera så ja, det fick bli en sådan. Men då fick jag användning för vår nya rostfria ugnsform också. Den är just nu min nya favorit i köket (nehövs inte mycket för att ag ska gå igång tydligen) haha 

 

Jag har med andra ord haft en riiiiktigt skön lördag, hoppas eran varit kanon med!

 

Foto: Inreda Utreda

Jag var uppe med tuppen idag, Henrik min tupp. Han åker alltid före mig... eller alltid och alltid. Det där är ju också en "rolig" historia. Vi åkte ju tillsammans till jobbet och tillsammans från jobbet en tid. Jag har för mig att jag skrivit om detta förr. Men det tåls att repetera ;) Jag fick ett utav mina berömda frispel, målade fan på alla väggar och var just på väg att "ta ut skillsmässa" när Henrik räddade oss (haha) genom att föreslå att vi inte bör åka med varandra till och från jobbet. Sagt och gjort. I 2 månader nu så har vi åkt olika tider till jobbet. Massa pussar på en sovande Emma sen drar han. Då ligger jag kvar en stund till innan kliver jag upp och åker med ett senare tåg. Perfekt ;)

Men idag passade jag på att kliva upp med honom, så vi satt och åt en frukost ihop faktiskt. Kaffe och ägg för mig, lyx frukost med andra ord.

Men då märkte jag också att jag fick så mycket tid över när jag var klar med det sista att jag unnade mig ett par ego kort genom den enda spegeln vi äger, badrumsspegeln. Förr var man ju drottningen av ego korten, men sen blev hon äldre och saker började dra åt fel håll. Då blev hon lite skygg för kameran förstår ni... men nu så, i rätt vinkel och ljus kanske man kan få till ett.  
Hur kan man bli så hemma blind???? Jag är expert på att inte "se" skiten på speglar och fönster. Inte förrän jag får främande som påpekar detta zoomar jag in och ser hur förvånansvärt skitigt det faktiskt är.

Men men, sen är ju jag aldrig sjuk heller ;)

Igår fick kärleken agera modell. Han blev måttligt road då jag fick för mig att leka Bingo Rimer just då han skulle skynda sig till Ica innan de stängde. "bara ETT kort till. Kolla in i kameran älskling, det kostar inget att le du! Se ut som att du menar det... make love to the camera"
Sen drog han som en avlöning...

Nu blev det ett tag sedan jag skrev igen.  Jag lever men mer än så är det inte.

Usch, har hamnat i någon riktig emotionell kris, eventuellt en identitetskris. Jag vet inte... det enda jag vet är att något är fel. Något känns så otroligt fel. Jag har känt det en stund nu. Och jag är tyvärr inte den sort av människor som kan ha lite is i magen och kanske se om det vänder, Nej jag måste måla fan på väggen direkt!

Så fort känslan av ”fel” infinner sig så hänger jag med huvudet, tappar all färg i ansiktet, blir aggressiv och totalt otröstlig på samma gång.

Ungefär.

I kanske 3 veckor nu (och det är länge för mig) så har jag märkt att jag inte är glad längre, alls!

Jag ser inte fram emot något, jag tycker inget är speciellt roligt och mina intressen av div. projekt och inredning är lika med noll. Jag vill helt enkelt inte. Jag är även så trött så trött och är det inget skoj på tv som håller mig vaken efter klockan 8 så går jag och lägger mig.

Nej, det är som sagt något som är fel. Detta påverkar ju inte bara mig utan även dem runt i kring mig och eftersom det är Henrik så har han fått höra både det ena och det andra, tyvärr.

Jag har känt att jag har behövt en paus, en paus från Norrköping. En paus för att åka och hämta energi då jag inte haft någon kvar. Att vara hemma har varit totalt energikrävande och att vara på jobbet samma sak.

Men vart? Vart kan JAG åka som ger mig energi… hem såklart. Hem är det stället jag känner starkast för och hem för mig är fortfarande Gävle. Det är där jag har min familj, mina vänner, mina rötter och mina minnen, men det var jag ju alldeles för trött för också, att åka dit och vara sitt gladaste jag, nej det går inte.

Men helgen kom och jag följde motvilligt med till Motala, trots min totala brist på energi, och precis allt vände.

Vi åkte hem till Henriks mamma och pappa då hans pappa för ett tag sedan ramlade och bröt höften och armbågen tyckte Henrik att ett besök nu skulle göra susen, för både han och för oss.

Det var EXAKT vad jag behövde. En paus, någonstans där jag kunde andas, där det kändes familjärt, där jag hade familj och goda minnen … vem hade trott att det skulle vara Motala?!

Inte jag i alla fall!

Ett litet frö såddes i våra hjärnor i helgen. Någonting känns rätt.

Jag började minnas tiden vi hade när vi bodde där, och hur jag aldrig någonsin faktiskt mått dåligt där. Uttråkad, ja visst. Men aldrig, aldrig har jag mått dåligt.

Då ska man ha i åtanke att vi bodde i Henriks lilla 2.a med riktigt ruttna möbler och mina lådor från Gävle i 2 månader utan att det gjorde oss någonting.

Jag började även minnas somrarna i Motala och hur jag brukade som alla lördagar skjutsa Henrik till hans fotbolls matcher. Själv glassade jag omkring i en bil, med nervevad ruta och lät solen värma mitt ansikte medan jag spelade någon bra musik.

Det var ju alltid samling först så även om jag skulle titta på hade jag alltid en halv timme själv att slå ihjäl innan. Så ibland åkte jag till stan och strosade innan jag åkte hem, kokade kaffe som jag hade med mig i termos, packade med mig en filt och åkte tillbaka.  

Där hade ”fotbollsfruarna” alltid ordnat så att det gick att köpa kokt korv med bröd, kexchoklad, kaffe och annat gotta. Så en korv blev det alltid.

Det var härliga tider det. Ni kanske förstår vart jag vill komma med allt detta.

Jo, vi kikar på möjligheterna att kanske, eventuellt flytta tillbaka. Ingen utav oss är lycklig här, allra minst jag! Henrik saknar sin fotboll och sina kamrater och jag saknar vardagen i Motala. Jag saknar naturen i Motala, jag saknar till och med Ica Maxi i Motala haha

Jag saknar lördags middag hos hans föräldrar och jag saknar vårt intresse för att hitta på saker tillsammans.

Det tar tid att rota sig, det vet jag. Jag har flyttat från städer förr så att jag vet vad som krävs för att hitta sig i en ny stad. Saken hör till den att jag inte alls trivs i Norrköping och vill eller orkar inte anstränga mig för att lära känna några nya människor. Jag trivs ju så bra med dem underbara vännerna jag har. 45 mil bort:/

Jag tror att vi kan hitta den vardag vi båda mår bäst utav i Motala. Nu när vi inte är förblindade utav tanken att bo stort.  Jag har ju alltid tänkt och trott att det är i stan jag ska bo, det är i stan jag trivs, där jag har nära till allt. Nära till restauranger, nära till bion, nära till mysiga caféer. Men när jag väl fick det så var det ju inte alls det jag vill ha, inte alls.

Men det är ju sådant man inte kan veta om förrän man provat. Sen var det ju så också att jag trodde att jag skulle leva som någon ny Carrie Bradshaw och intressanta saker skulle hända hela tiden. Jag skulle leva stadslivet till fullo. Ett nytt café varannan vecka, en bio här och en bio där, äta ute och uppleva ny mat. Jo visst du! När allt det du tyckte var en riktig vardagslyx eller något som du kunde längta till och unna dig själv blir en del av vardagen, vad har du då kvar att spexa till vardagen med? Jag måste ha det, jag måste få vara sådan trist Svensson att jag behöver vardagslyx och vardags spex, det är ju vad man är uppvuxen med.

Där är jag nu. Jag vill inte se någon mer bio, jag vill inte hyra film och köpa Hemmakvälls lösgodis 37 ggr i veckan bara för att dagen ska bli lite roligare. Jag vill inte äta ute något mer. Ge mig husmanskost för bövelen!

Jag vill känna det där löjliga pirret i magen när Henrik föreslår en hyr film eller en fika på Ikea. Visst låter det tragiskt :D men det är ju DET som är ljuvligt för mig, det är det jag mår bäst utav. Ingen fart och ingen flärd, bara lugn och ro kantad med storhandlingsmys på Ica Maxi och tacos fredagar med tända ljus:D

Jag snodde ihop ett par fåglar på min rast haha första gången jag ritade fåglar, och i så pass litet format tycker jag ändå att dem ser helt okej ut! :) 
Men, jag vill ändå förtydliga så att ni inte börjar rengöra skärmen att det är inte skit på dataskärmen, det är fåglar...

Jag har suttit och funderat på att jag behöver göra ett beslut. Ett beslut om att ge mig f*n på att leva livet fullt ut.

Jag vet att det är en hel del klyscha över det hela. Men jag har för första gången haft en känsla av att mitt liv saknar mening. Och det blev genast alldeles för djupt och för konstigt för mig så jag antar att det var mitt undermedvetnas sätt att säga något i stil med vad Joe Vitale, känd från The secret, sagt;

“Varför bara vilja ha det……..när du kan FÅ DET
Varför bara tänka dig det…….när du kan SE DET
Varför bara attrahera det…….NÄR DU KAN SKAPA DET!”

Och med egna ord ”sluta dröm om det och gör! Sluta skjut fram allt till en framtiden som bara hamnar längre och längre fram. Ta tillbaka nuet och äg din egen dag”

Jag måste göra så. Jag kan inte sitta inne på en lunchrestaurang och avundas dem som sitter två meter ifrån mig med en kaffe i handen och solen i ansiktet, njutandes av livet.

Jag måste ta tag i mig själv. Börja behandla mig själv så som jag förtjänar att bli behandlad. Sluta ta genvägar där det handlar om min hälsa eller mitt yttre. Det jag försöker säga är att jag vill ha mer kvalitet i livet än bara kvantitet och då menar jag främst i hur jag väljer att spendera min tid med mig själv och med dem runt i kring mig.

Jag har funderat på just varför man upplever att tiden går så mycket snabbare ju äldre man blir. Och det enda jag kan komma fram till är det att när man var liten så var det nästan ingen dag som upplevdes vara densamma. Varje dag var ett äventyr även om det i stora drag handlade om att kliva upp, äta sin frukost, gå till skolan, hem igen, göra läxan, äta mat och sova. Men OJ vad man fyllde dagen med spännande saker mellan dessa anhalter. Om det så bara var att sitta och fantisera om något som man såg framemot, eller om det handlade om att leka i någon timme med en kompis efter skolan. För att inte prata om rasterna under skoltiden. Alltid tyckte man att något var roligt. Alltid.. nått. Och jag tror att nu när man har blivit äldre och allt inte är lekstuga längre så glömmer man bort att ha roligt… varje dag. Det känns som att man unnar sig en dag i veckan eller på helgerna att verkligen må så där gott som man skulle kunna ta och må varje dag. måndag till fredag ser ungefär likadant ut så att 1 vecka känns helt plötsligt som 3 dagar om man räknar med lördag och söndag. Veckorna bara flyger förbi och medan sitter jag och gapar om allt jag inte hinner göra, allt jag skulle vilja gör aoch allt jag planerar att göra. Men gör jag något? Nej, ”för jag hinner inte”.

Det är skärpning nu... jag hoppas bara att jag håller det här löftet till mig själv nu. Livet står på sedeln, nu ska här njutas!

Det tog bara 26 år för att komma fram till det här. Dom kallar mig inte blixten för intet heller;)