Idag sa vi hej då till Anders .
elt ofattbart orealistiskt!
inte ens när an sitter i kyrka  och stirrar sig blind på en vacker vit kista med ett stort rosarrangemang fattar man att han, Anders, den enda mannen i mitt liv som varit som en pappa för mig, ligger där ... död ...

Jag höll på att få någon slags stroke kändes det som påväg till kyrkan. grusgången kändes heltplötsligt som någonting ur lustiga huset .

Jag och Jenny hoppas ur bilen och lämnar mamma där med hennes väninna sedan många år, Marie .
Mamma är inte välkomen . och det kan man ju ha sina tankar och åsikter om .
men vem orkar eller vill för den delen bråka med föräldrarna till den avlidne .

Lika bra att låta det vara .

men där gick vi iaf, armkrok, och allt kändes som förr igen . när jenny var den enda jag hade och det var hon och jag mot världe. vuxenvärlden.
Som Anders faktiskt var en av dem gode i .

Jag ser en persom jag inte sett på så länge och som jag nog inte tänkt en enda gång på sedan jag såg han heller. men nån som var väldigt aktiv i mitt gamla liv.
Anders absolut bästa vän .

Paniken sprider sig . samtidigt som jag inte bara vill gå förbi, vill jag inte ORKAR jag inte stå och småprata om allt som hänt eller varit sedan sist .
herregud det handlar om 11 år sedan !

Vi stannar i förrummet innan kyrkan och tar av pappret kring våra 4 röda rosor .
Jag, jenny, Kimmy och en från mamma .
Där inne ser jag en massa människor jag aldrig sett förr .. jätte svällda kring ögonen från gråt, så jag tänker för mig själv att de lär ha stått nära.
Men vilka är dom ?!

Prästen visar att vi får komma in och sätta oss .
och jag börjar direkt irra omkring med blicken ihopp om att se Ida, Frida och Hanna någonstan .
Kimmy, vart är han då ?

Han kan ju inte vara så svår att missa tänkte jag .. poliseskort ..
jag hittar mina syskon sitta på en rad med en varsin fostermamma på varje sida om dom .
Jag kände redan där att det kunde bli otäckt, och att jag inte hade nå tålamod överhuvudtaget den här dagen med nångon utav deras översittar fasoner.

Jag går fram till bänken och kramar om dem och frågar om inte dem skulle vilja sitta en rad bakom med oss, deras syskon, och det ville dom .

men det protesterades ju till från en utav fostermammorna på en gång, som förväntat . så jag frågar om hon har nån förklaring jag kan kan förstå till varför dom inte får sitta med deras syson som dom ser alldeles för sällan som det är ?!
men det hade hon inte utan " för att jag vill att dom sitter här nu, med mig"
Jag försökte förklara för henna att det här är en familjesak, de borde få sitta med OSS .
men hon lyssnade in på reson, så jag gav upp . och satte mig tyst bredvid jenny som nu satt bredvid Kimmy, en alldeles söndergråten liten Kimmy ..
åh mitt hjärta brast !
framför mig, på sidan om mig .. vart jag än tittade så satt nån som älskade och grät som om det gällde livet .

Jag blev förvånad ändå, jag trodde inte Kimmy skulle ha tagit det så hårt.. han var ju ändå så liten när allt begav sig ..
Cermonin höll på ett bra tag... den var vacer ändå .
Jag har ju som sagt aldrig varit på en begravning, men luften är så tung av sorg så jag tror t.o.m att Kimmys eskort drog handen i ansiktet någon gång .

jag kunde inte koncentrera mig riktigt.. jag trodde på vägen in att jag skulle bryta ihop totalt för så har det känt hela veckn, men väl där så var jag så fokuserad på att kolla mina syskon . hålla hand, stryka hår, torka tårar och snor.
men tur var väl det egetntligen ..

Anders kista bärs ut av män i svarta kostymer och i långsam takt följer kyrkan efter.. allting är så vackert och vitt när vi träder utanför , ögonen nästan lite ljuskänsliga .

små kristaler av snö yr omkring oss och ingen säger ett ord. allting är så stilla ..

vi kommer fram till han plats.. hans sista viloplats.. och medan dom sänker honom, minns jag hur jag snabbt hinner kolla runtokring mig för att se om det är någon som är tillräckligt uppgiven för att försöka kasta sig efter honom .

Sen bli det dags för var om än att gå fram och säga nått ord eller kasta ner blomma .
Hans pappa går fram, men borrar snabbt ner ansitet i händerna .
Tårarna känns som eld mot min kalla kind. snoret rinner men jag har inge papper kvar .

Frida, Ida och Hanna går fram .. de har tydligen gjort nå kort åt sin pappa och kastar ner det .
Fan i mig var ont det gör !!!
vi går fram, vi kastar i våra blommor, och säger att mamma häslar hon med .
När jag vänder migom så möts jag av Evas lick, Anders mamma och jag kastar mig i hennes famn . jag nästan skriker då för att jag är så ledsen för alla, för mig .. men framförallt för Anders skull..
Varför gjorde han så här nu då ???
Vad var det nödvändigt för ....

Jag går vidare mot Stig, anders Pappa och borrar mig in i hans famn och säger hur ledsen jag är för hans skull .
så stor men ändå så ömtålig, som ett barn kändes han.
En ren förtvivlan i hans ögon .
otäckt !

Folksamlingen blev glesare och folk började dra sig upp mot smörgåstårtan och kaffet, in i värmen .
men inte vi, vi fick samla ihop våran trasiga familj oss säga ännu ett farväl .. inte samma farväl, men det känns ända in i roten iaf .

Frida, Ida och Hanna .. som senare åker tillbaka till deras..
Kimmy som måste åka till sitt ..

så vi sa våra hejdån, och kramades .
mina små syskom som blitt så stor !

sen åkte vi .. och nu är allt tomt igen .