Nu blev det ett tag sedan jag skrev igen.  Jag lever men mer än så är det inte.

Usch, har hamnat i någon riktig emotionell kris, eventuellt en identitetskris. Jag vet inte... det enda jag vet är att något är fel. Något känns så otroligt fel. Jag har känt det en stund nu. Och jag är tyvärr inte den sort av människor som kan ha lite is i magen och kanske se om det vänder, Nej jag måste måla fan på väggen direkt!

Så fort känslan av ”fel” infinner sig så hänger jag med huvudet, tappar all färg i ansiktet, blir aggressiv och totalt otröstlig på samma gång.

Ungefär.

I kanske 3 veckor nu (och det är länge för mig) så har jag märkt att jag inte är glad längre, alls!

Jag ser inte fram emot något, jag tycker inget är speciellt roligt och mina intressen av div. projekt och inredning är lika med noll. Jag vill helt enkelt inte. Jag är även så trött så trött och är det inget skoj på tv som håller mig vaken efter klockan 8 så går jag och lägger mig.

Nej, det är som sagt något som är fel. Detta påverkar ju inte bara mig utan även dem runt i kring mig och eftersom det är Henrik så har han fått höra både det ena och det andra, tyvärr.

Jag har känt att jag har behövt en paus, en paus från Norrköping. En paus för att åka och hämta energi då jag inte haft någon kvar. Att vara hemma har varit totalt energikrävande och att vara på jobbet samma sak.

Men vart? Vart kan JAG åka som ger mig energi… hem såklart. Hem är det stället jag känner starkast för och hem för mig är fortfarande Gävle. Det är där jag har min familj, mina vänner, mina rötter och mina minnen, men det var jag ju alldeles för trött för också, att åka dit och vara sitt gladaste jag, nej det går inte.

Men helgen kom och jag följde motvilligt med till Motala, trots min totala brist på energi, och precis allt vände.

Vi åkte hem till Henriks mamma och pappa då hans pappa för ett tag sedan ramlade och bröt höften och armbågen tyckte Henrik att ett besök nu skulle göra susen, för både han och för oss.

Det var EXAKT vad jag behövde. En paus, någonstans där jag kunde andas, där det kändes familjärt, där jag hade familj och goda minnen … vem hade trott att det skulle vara Motala?!

Inte jag i alla fall!

Ett litet frö såddes i våra hjärnor i helgen. Någonting känns rätt.

Jag började minnas tiden vi hade när vi bodde där, och hur jag aldrig någonsin faktiskt mått dåligt där. Uttråkad, ja visst. Men aldrig, aldrig har jag mått dåligt.

Då ska man ha i åtanke att vi bodde i Henriks lilla 2.a med riktigt ruttna möbler och mina lådor från Gävle i 2 månader utan att det gjorde oss någonting.

Jag började även minnas somrarna i Motala och hur jag brukade som alla lördagar skjutsa Henrik till hans fotbolls matcher. Själv glassade jag omkring i en bil, med nervevad ruta och lät solen värma mitt ansikte medan jag spelade någon bra musik.

Det var ju alltid samling först så även om jag skulle titta på hade jag alltid en halv timme själv att slå ihjäl innan. Så ibland åkte jag till stan och strosade innan jag åkte hem, kokade kaffe som jag hade med mig i termos, packade med mig en filt och åkte tillbaka.  

Där hade ”fotbollsfruarna” alltid ordnat så att det gick att köpa kokt korv med bröd, kexchoklad, kaffe och annat gotta. Så en korv blev det alltid.

Det var härliga tider det. Ni kanske förstår vart jag vill komma med allt detta.

Jo, vi kikar på möjligheterna att kanske, eventuellt flytta tillbaka. Ingen utav oss är lycklig här, allra minst jag! Henrik saknar sin fotboll och sina kamrater och jag saknar vardagen i Motala. Jag saknar naturen i Motala, jag saknar till och med Ica Maxi i Motala haha

Jag saknar lördags middag hos hans föräldrar och jag saknar vårt intresse för att hitta på saker tillsammans.

Det tar tid att rota sig, det vet jag. Jag har flyttat från städer förr så att jag vet vad som krävs för att hitta sig i en ny stad. Saken hör till den att jag inte alls trivs i Norrköping och vill eller orkar inte anstränga mig för att lära känna några nya människor. Jag trivs ju så bra med dem underbara vännerna jag har. 45 mil bort:/

Jag tror att vi kan hitta den vardag vi båda mår bäst utav i Motala. Nu när vi inte är förblindade utav tanken att bo stort.  Jag har ju alltid tänkt och trott att det är i stan jag ska bo, det är i stan jag trivs, där jag har nära till allt. Nära till restauranger, nära till bion, nära till mysiga caféer. Men när jag väl fick det så var det ju inte alls det jag vill ha, inte alls.

Men det är ju sådant man inte kan veta om förrän man provat. Sen var det ju så också att jag trodde att jag skulle leva som någon ny Carrie Bradshaw och intressanta saker skulle hända hela tiden. Jag skulle leva stadslivet till fullo. Ett nytt café varannan vecka, en bio här och en bio där, äta ute och uppleva ny mat. Jo visst du! När allt det du tyckte var en riktig vardagslyx eller något som du kunde längta till och unna dig själv blir en del av vardagen, vad har du då kvar att spexa till vardagen med? Jag måste ha det, jag måste få vara sådan trist Svensson att jag behöver vardagslyx och vardags spex, det är ju vad man är uppvuxen med.

Där är jag nu. Jag vill inte se någon mer bio, jag vill inte hyra film och köpa Hemmakvälls lösgodis 37 ggr i veckan bara för att dagen ska bli lite roligare. Jag vill inte äta ute något mer. Ge mig husmanskost för bövelen!

Jag vill känna det där löjliga pirret i magen när Henrik föreslår en hyr film eller en fika på Ikea. Visst låter det tragiskt :D men det är ju DET som är ljuvligt för mig, det är det jag mår bäst utav. Ingen fart och ingen flärd, bara lugn och ro kantad med storhandlingsmys på Ica Maxi och tacos fredagar med tända ljus:D