Det har jag alltid varit expert på. Jag är hon som ska berätta ett skämt, en rolig händelse om så vill och skrattar sig igenom hela berättelsen. Så pass att allt blir osammanhängande för lyssnarna som väntar på att det ska bli roligt någon gång. Men det blir aldrig så.

Nu är de så att jag tagit det här till en ny nivå. Jag drömde att jag var och hälsade på mitt gamla jobb, och där bjuds det alltid på skratt, hysteriska skratt! Där var jag i alla fall, vid lunchtid och vi satt och spelade sällskapsspel. Humöret är på topp och jag riktigt känner hur glad jag är av att vara tillbaka. Jag vänder mig mot Ann-Charlotte och säger något internt antar jag, och jätte roligt (enligt mig) minns inte vad jag sa. Men jag menade att vara rolig i drömmen och rolig det tyckte jag att det var. För jag sätter igång och gapar för full hals och det yttrar sig på det sätt att jag även häver ur mig ljud på riktigt och väcker både mig själv och Henrik som är livrädd och frågar vad som är så roligt.