Gästriklands lokaltrafik måste faaaan i mig var den sämsta av dem alla! Fast ännu värre ändå!

Jag packar ihop och tackar mina kollegor för den vecka som har gått innan jag går ner mot bussen. Jag kände mig rätt nöjd som ändå gått i sådan skaplig tid att jag kunde gå och njuta av solen ist för att kuta ner med
packningen flygandes bakom och leta efter busskortet som alltid ligger längst in, under, bakom allt jag har i väskan. 

Väl där nere så ställde jag mig mot solen och lät strålarna värma mitt bleka ansikte och jag tänkte en snabbis att jag kanske t.om kan få lite färg om jag står här.
Men medan jag står där och dagdrömmer ser jag bussen komma, fast från fel håll! Tiden var då när bussen redan  skulle ha varit och plockat upp mig. 
Jaha, tänker jag och känner mig smått uppjagad. Jag tittar på klockan och räknar lite snabbt ut i mitt huvud att om bussen kommer om 5 min så är det nog lugnt fast det blir jäkligt tajt.
Klockan går och jag är inte längre uppjagad, jag är fly förbannad!!! Jag skriker mot tomrummet längst bort på vägen där bussen ska visa sin gula nos och en cyklist som cyklade en bit bort fick svårt att koncentrera sig.
"men för i helevete, kom nu då HORBUSS!!!!!!!!!!"
Ingen buss kom... 
15 min senare åker den emot mig. Alltså då är jag så förbannad att både ser rött och i kors. Jag fick anstränga mig fysiskt för att inte klappa i för kärringjävlen när jag klev på. Straffet fick vara min sammanbitna mun och inget Hej. Jag även demonstrerade just hur      jävla      arg jag var genom några häftiga hand rörelser när jag scannade mitt busskort. Sen när Henrik ringde så pratade jag lite högre när det gick. " ja, jag har ju missat tåget iaf det akn jag säga dig! Finns inte en chans att jag hinner på nå jävla tåg nu inte, buss jäveln är ju en vecka sen liksom!!!!"
 
Jag kommer ner på stan 16,26 precis då mitt tåg skulle gå och jag bad om att tåget skulle vara sent. Precis som förra gången (då var det visserligen en tågolycka som hade inträffat och någon sådan bad jag icke om) men tåget stod inte ens kvar på perrongen när jag kom...

Gråtmild och hämdlysten på hela gävleborgslän gick jag in på SJ shoppen.
En lucka blev ledig och jag möttes av det snällaste ansiktet på länge. En rar dalmas som hette Magnus. Magnus... fanns det inte en ängel som hette så? I någon utan dem där böckerna..... Bibeln?!
Ialla fall.  Där står jag och frågar om jag skulle kunna få kolla på tågtider för min buss var sen så jag missade mitt. Hann inte mer än säga det förrän Niagarafallet satte igång. Jag har inte gråtit så där på jag vet inte hur länge, så jag vet inte riktigt VAD jag hävde ur mig för gråt där över disken egentligen. 

Han klappade mig på kinden medan jag gjorde ett tappert försök i att låtsas som att det regnade. Han pratade och jag lyssnade på mina allternativ och tårarna bara forsade ner, verkligen bara öste ner, en efter en och fort gick det. Sen gick det inte att sluta när jag väl hade börjat.

Det såg inte ljust ut där ett tag när vi bara hittade tåg som innehöll otaliga byten, en tripp runt jorden och sen skulle jag vara framme på natten någon gång.

Otröstlig tog jag min packning, tackade så mycket och gick och satte mig ute bara för att samla mig en stund vilket jag gjorde. Jag tog tag i mig själv, gick in och beställde en biljett som skulle ta mig tillLinköping efter 3 byten.
Min ängel Magnus hjälpte mig, han t.om bjöd på resan. Jag hade ju isf redan betalat för en biljett men det blev då inget extra plus att denna biljett var mycket dyrare. MIn Magnus... vilken kille. Han sa"Nu är allt fixat, nus ka du se att det löser sig"  också önskade han mig en trevlig Valborg. Jag tittade upp och det lös kring honom... Sankte Magnus tänkte jag och tackade bara så mycket som jag bara kunde medan jag ilade ut.

Det bli ros i tidningen om honom nästa vecka, det är givet det!!!


Så nu sitter jag här, på tåget mot Sthlm, Katrinehol, Linköping ... :) 





Många kramar
//En svullen Emma