Ja, att jag skriver här hör väl till ovanligheten iaf. Men så börjar det närma sig slutet på året och pressen stakas iochmed det tror jag.
Jag har börjat jobba extra på Marangoni i Sandviken, så har suttit och puttrat på bussarna nu fram och tillbaka ett tag. det är lätt värt det. Bara för att få känna sig lite produktiv för ett tag.
En gång (helt rubbat vad man gör i jobbets namn egentligen) så skulle jag öppna och börja jobba klockan 07'00 en lördag.
Bussarna går lika smort som kattskit på helgerna och jag tvingades kliva upp 04'00 för att hinna med 04´50 bussen från Sätra, vänta en halvtimme på stan för att sedan ta 05'45 till valbo för att sedan byta till en tredje buss 06'18 som bara går till resecentrum i Sandviken där jag hoppar in i första bästa taxi, KOSTA VAD DET KOSTA VILL!
Vill bara inflika att allt detta ägde rum under det värsta av värstaste väderkonditionerna, snö, blåst och frätande köld.

under någon utav mina resor från helvetet så tappade jag även bankomatkort och telefon, så det var snabbt tillbaka till gamla seder igen. Gå på banken för att göra uttag. Dock har jag fått nytt kort nu. Så alla kan pusta ut :)
I övrigt så har det flytit på ändå, jag kom i det ganska snabbt och veckorna bara flög förbi tyckte jag.

Vad mer, jo jag har ju kysst en groda och fångat mig en prins också :) Han är nog allt jag letat hos en kille och mer därtill .. men det tar mig en stund att vänja av ett visst beteende och att kliva ur "singel mode".
Jag försöker verkligen, eller rättare sagt Vi försöker verkligen att få detta att fungera då det ändå är 30 mil och 5 timmar med tågs avstånd mellan oss :/

Lägenheten har jag inte ängnat mer än 15 minuter åt sedan jag flydde den. Har väl kommit underfunn med det att så länge jag inte har medlen att göra något åt situationen mår jag inte bättre av att sitta och nöta elendet till den grad att jag överväger mord. SÅ jag har gett mig själv dispans till den dagen då jag vet att jag kan börja göra något åt den på riktigt. Känns skönt, känns som att man varit på semester:)

Det allra viktigaste jag känner just nu är att jag måste försöka återuppliva min kontakt med mina allra finaste där hemma. Jag saknar mina vänner oerhört mkt och ett avstånd på 25 kilometer har känts som ett avstånd på 25 mil, konstigt nog.

Jag saknar de små sakerna, jag saknar kaffe och kaka, jag saknar att skratta så hårt att jag tror jag ska kissa blod.. jag saknar att prata ut och grina (som bara jag kan göra... och gör)
fanskap...
Men även där jobbar jag på det, oj oj oj vad jag jobbar på att allt ska bli som förr igen.

Fick ett samtal igår som gjorde mig myyycket glad och förväntsansfull, var även iväg tidigt i morse för att göra ett test som behövdes för detta. Testet gick galant, hamnade på nivå 3 av 5, vilket var bra, mer än bra :) Så nu är det bara till att vänta och se vad som händer, om nått händer. Håll alla tummar och tår för mig!
Vill inte säga för mkt om det inte skulle bli nått av det, men det lät positivt iaf!
Works for me :D


over and out ;)

Och en bamsekram till Er, ni vet vilka ni är !